Nu i kväll hade 4:an en dokumentär "Drömmar om ett leende", (om du missade den, så kan du kolla på tv4 play). Dokumentären handlade om olika läkare & sjuksköterskor som åkte ner som Volontärer till Etiopien från hjälporganisationen Operation Smile & opererade barn & ungdomar som föddes med Läpp - & Gomspalt & andra ansiktsmissbildningar under en veckas tid.
Väldigt intresant. Jag fällde några tårar. Fortsättningen på dokumentären kommer nästa tisdag igen, klockan 21.00. Jag ska kolla då med.
Jo varför fällde jag tårar?
Jo, jag föddes själv med Gomspalt, alltså det syntes inte på mig. (Det är något som ligger i min fars släktsida för mitt ena Kusinbarn föddes med Läpp - & Gomspalt).
På mig upptäckte inte mina föräldrar inte min Gomspalt förrän jag var tre år, för då blev jag tagen till Logopeden för jag pratade inte. Jag kunde endast säga "mamma".
Som jag kommer i håg själv så blev jag opererad två gånger, & så var fallet. I alla fall som mor har skrivit i min födelsebok.
Första gången var jag tio år, andra gången var jag fjorton år. & efter det har jag inte behövt opererat mig mer.
Jag blev opererad på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag var inlagd i en vecka, sen hemma två veckor (för smittorisk).
Andra gången jag var inlagd, så var far med mig i U-sala. Jag kommer i håg att mor skulle komma & hämta oss, men så kom min ena faster upp. & vi fattade ingenting, men mor låg hemma i Magsjuka då. Efter några dagar kom det ett stort kuvert, med en adress som var skriven till mig, som hade skickats till sjukhuset, men de hade skickat hem det sen till mig för jag hade hunnit kommit hem.
När jag öppnade det kuvertet, så hade stort sett alla i min klass skrivit brev till mig. :) En hade hade gjort nå't korsord. :) Tror jag ska ha kvar det än i dag. :)
Hur kändes & bli opererad? Det kändes inte alls, jag kände bara som en halsvärk efteråt, en liten kraftigare bara (det sved inte). De opererade i min Mjuka gom, den ligger bakom den hårda.
Innan mina operationer läcktes det ut luft i genom näsan när jag pratade så jag kunde inte prata rent. Jag fick lära mig Teckenspråk, för att kunna kommincera med folk. Mina föräldrar & min storebror fick lära sig lite tecken.
När jag blev fyra år, så började jag på en Hörselförskola i en annan kommun, där jag gick jag först en dag i veckan, efter ett halvår gick jag två dagar i veckan. & efter ett halvår till så gick jag varje dag. Jag kommer i håg att jag fick teckna till de andra barnen, & fröknarna. Jag & barngruppen åkte till min barndomsgård, för vi hade får hemma. De andra barnen blev lyckliga. :)
Kommer i håg en fröken speciellt.
När jag sen skulle välja tillval i gymnasiet i andra året, så valde jag Teckenspråk. & det roligaste var att det var samma fröken som jag hade när jag var liten. :) Gissa om vi fick minnen & prata om. :) Hon var helt döv.
Jag fick gå på Hörselförskolan för jag kunde inte prata. Läkare & logopeder trodde jag var döv, så jag fick utsättas för många olika prover. Tydligen var vissa mindra roliga. Min storebror blev beskyddande till mig, för han tyckte de inte var snälla. Så han grät & skrek att de inte fick vara dumma mot mig.
Jag fick sen gå på Förskoleklass här i byn, sen har jag gått i vanlig klass.
Jag fick ligga inne på olika sjukhus under många år för andra sjukdomar med. Så många turer blev det.
Efter två år efter den sista operationen fick jag åka på återbesök, kommer i håg att jag fick sitta i en stor sal med doktorer, tandläkare & mina föräldrar. För de skulle prata & undersöka mig. Det värsta var när de hade in en spattel i halsen för kolla hur det såg ut, så fick jag panik... usch.
Så nu i kväll när jag kollade på dokumentären så blev jag glad att jag var så pass "ung" när jag opererades. Vissa av människorna i Etipoien var äldre än fjorton, t.om vuxna. & där skämdes de för att visas bland folk, för folk anser att det är guds straff. Så vissa av barnen/ungdomarna blev retade & inte kunde gå i skolan.
Så nu ska jag sätta påminnelse om nästa veckas avsnitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar